Det här med bloggeriet verkar ju dödsdömt. Jag skyller på Twitter och instagram som på något sätt fått agera ventil när bekvämligheten tagit över.
Men jag saknar den ibland. Bloggen. Saknar att kunna skriva saker som inte riktigt platsar inom 140-teckens-ramen.
Det har hänt mycket sedan jag tittade in här senast. Jag pluggade halvt ihjäl mig i våras, två terminer samtidigt. Och det lönade sig uppenbarligen - jag tog min förbaskade sjuksköterskeexamen till slut. Vem hade kunnat tro det när det kändes som mörkast? Jag har jobbat och jobbat och precis lagom hunnit bli varm i sjuksköterskeuniformen när jag blev sjukskriven på heltid. För jo, så blev det ju också - jag blev gravid mitt i alltihop. Visserligen planerat, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda denna graviditet skulle bli jämfört med förra. Illamående i 18 veckor och när det precis hade lugnat ner sig så drog sammandragningarna igång istället. Med dem kom oron om hotande förtidsbörd och att jobba blev uteslutet.
Och där är vi nu. Jag vilar hela dagarna och längtar efter mars, efter bebisen. Vill slippa känna mig som en strandad val, tjock och ensam, och är så vansinnigt spänd på att få se vad det är för liten person som gömmer sig där under mina revben. ❤️
Jag vet inte om jag kommer att fortsätta blogga eller om det här endast blev en statusuppdatering i engångsformat. Bekvämligheten kanske segrar även i fortsättningen. Men tanken finns där. Vi får se vad som händer.